Nätgrooming, Mellanösternkrisen och Försäkringskassans strul i all ära, men vill du verkligen riskera folkets vrede, skall du skriva ”En sann svensk historia” på ett bokomslag.
Den duktige Lasse Winkler på bokhandelns förnämliga husorgan Svensk Bokhandel går så långt som att säga att begreppet kommer att vara obrukbart i framtiden. Måtte han få fel.
Kärnfrågan är förstås: vad förväntar du dig som läsare att få när det står ”en sann svensk historia” på omslaget? Att precis varenda detalj i berättelsen skall vara helt sann? Att det övergripande skall vara sant?
Är det tillåtet att skydda historieberättaren (om den önskar vara anonym) genom att ändra i geografiska platser, namn på huvudpersonerna, kanske yrkestiteln på några medverkande om den kan förenkla identifieringen av densamme?
Kan en bok få skrivas under pseudonym om t ex en ung flicka utsatt för incest inte vill riskera att bli stämd av sin mor och far, men ändå vill berätta sin historia?
Hur starkt är kravet? Om man skriver ”En osann, svensk historia” på omslaget – vad händer om Monica Antonssondrevet plötsligt bevisar att flera detaljer de facto stämmer med verkligheten?
Vad är poängen med formuleringen? I Kalla Kulors ögon handlar det om uppsåtet. En bok som baseras på en sann historia, som utger sig för att spegla ett sant skeende tar ett ansvar. Den berättar hur saker och ting går till därute, på riktigt. Syftet är enkelt: genom att berätta en ”Sann” historia, påverkar vi allmänhetens medvetande. Kvinnor misshandlas därute. Folk sviker varandra. Snutar mobbar andra snutar som vill vara vänliga mot buset i stället för att bara banka ned det. Våra ”sanna historier” är utbildande, tankeväckande, debattunderlag.
Skönlitterära verk är ibland väldigt nära sanningen, ofta under parollen ”allt som beskrivs här SKULLE kunna hända i verkligheten”. Får man skriva så, om man inte är alldeles säker? Och eftersom man aldrig är säker….
Om den ”sanna” berättelsen rent juridiskt överskrider gränsen till ärekränkande och förtal, är det okej att anonymisera och modifiera för att en artonårig kille som regelbundet våldtagits av sin verkstadschef skall undvika stämningsrisken?
Får man förtiga eller utelämna detaljer som hör till sanningen av berättartekniska skäl? Eller får vi i framtiden höra: ”I berättelsen redogörs för en situation där huvudpersonen får en trasig glasflaska inkörd i näsan. Vad som emellertid förtigs är att glasflaskan omedelbart följdes av en chorizo. Med stark senap. Dessutom har författaren inte nämnt att berättelsens ”Jyrki” faktiskt åkte fast för fortkörning med moped tre år tidigare”
Den som läst utskriften av ett polisförhör vet hur stapplande, närvarolöst ett händelseförlopp kan formuleras. Och då används det ändå som underlag för domar…
Många frågor, inte sant? Nej, ursäkta, såhär skall man skriva:
Många frågor, inte baserat på ungefär sant?
Löjligt. Om det inte varit Liza Marklund som skrivit ”Gömda” hade det gått med den sanna berättelsen som med alla andra. Den hade lästs och aldrig sedan debatterats på detaljnivå. Det utkommer säkert tjogtals sanna berättelser varje år. Berättelser som INTE är sanna läses som om de vore sanna.
Hur kan en författare kontrollera alla detaljer? Hur kan en människa minnas alla detaljer? I en diskussion i morse, fredag är det troligen idag, kunde ingen i förläggarens familj säkert säga huruvida tonårsgrabbens rum var städat i tisdags morse eller ej. Detaljen kan tyckas obetydlig, men får avgörande följder för sagde tonårings finansiella ställning denna helg, eftersom veckopeng bygger på städutfallet.
Kirkegaard visste vad han snackade om när han sa ”Subjektiviteten är sanningen”. Om han nu sa det. Kanske sa han det på danska. Eller kinesiska. Kanske sa han ”Subjektiviteten är baserad på sanningen”.
Men Kirkegaards tes håller inte i förlagsbranschen. Eller i någon annan politiskt korrekt bransch med jättedödardrev.
Vad accepterar du? Hur sant är sant? Hur falskt är falskt? Finns det gråzoner? Ser de lika ut för alla författare?